15.42

Det är verkligen sant att man inte vet vad man har förnsen man förlorat det. Det är först nu jag inser hur mycket jag saknar dig. Du ska bara veta hur mycket jag saknar mornarna med dig, sitta och iakta dig när du koncentrerad sitter och försöker få en så lång gurkskiva som möjligt genom att snurra på osthyveln istället för att skära rätt av. Jag saknar dina armar runt mig och din hand i min när vi går längs de kalla gatorna mitt i natten, saknar att se ljuslyktornas sken mot ditt aniskte. Saknar hur du såg på mig, hur du sa att du älskade mig och bara mig, att jag var den enda i hela världen. Tiden har satt sina spår och vi är inte längre de vi brukade vara. De säger att du har förändrats, att du är annorlunda nu. Jag vill inte tro på deras ord. Vill inte veta sanningen. Jag vill ha tillbaks det vi hade, men ibland inte åndå. Ibland vet jag att jag tog rätt beslut som lämnade dig. Men jag är fortfarande tveksam. Efter dig har jag inte kunnat ha ett riktigt förhållande, det har bara vart massa oseriösa strul och annan skit. Är detta ett tecken? Var du den rätta? Var jag dum som lät dig gå? Jag antar att jag aldrig kommer få veta det nu. Så jag får väl fortsätta nu i min jakt efter riktig kärlek igen. We just weren't meant to be, right?